Kiruna - Kebnekaise 11-12 juli

Tänkte visa fler bilder och berätta lite om resan till Kebnekaise. Jag var där för åtta år sedan första gången och har längtat tillbaka sedan dess. Känslan när man står på toppen är beroendeframkallande.
Nattåget till Kiruna anländer på förmiddagen. På stationen tar rallarna emot. Passande nog möter de med vandrarstav i hand denna gång.

Från Kiruna går färden vidare med buss till Nikkaluokta. På fjällstationen kan man äta, duscha, proviantera och övernatta om man vill. Här slutar vägen,19 km att vandra om man inte tar helikoptern.

Efter knappt 6 km vandring kommer man fram till sjön där man kan ta båten en bit, om man vill. Kebnekaisemassivet syns långt där borta. Vattnet i sjön är alldeles grönt. Här kan man äta renburgare och våfflor med hjortronsylt om man vill. Det vill man!

Framme på Kebnekaise fjällstation checkar man in, tar en dusch med bastu och äter trerätters middag i restaurangen. Man sover väldigt bra efter drygt ett dygn på resa/vandring.

Nästa morgon bär det iväg upp mot toppen. Vädret är inte så lovande men det är osäkert hela veckan så det är lika bra att göra ett försök. Här är vi på väg upp mellan Tuolpagorni och Vierranvarre och tittar tillbaka mot Nikkaluokta, men dalgången är skymd av moln. Nedan är vi på toppen av Vierranvarre. Dålig sikt. Vid klart väder har man en fantastisk utsikt härifrån, drygt 1700 m ö h.

För att komma upp på sydtoppen 2104 m ö h måste man först gå ner i nästa dalgång innan den sista stigningen börjar. Vid det laget är man inte otrött, som sonen uttryckte det. 

Bilden nedan är tagen från toppen som är täckt av glaciär. Vi såg nästan ingenting pga molnen men det var ändå en härlig känsla att vara där igen.

 Vandringen tillbaka går lite lättare eftersom det är mer nedför men lika stenigt förstås. Och Vierranvarre ska ju besegras även på tillbakavägen...

 Lite fägring såg vi på vägen i alla fall även om utsikten mest lyste med sin frånvaro. Isranunkeln är verkligen fantastisk där den blommar bland stenarna så fort snön smälter. Här har den hunnit åldras vackert och blivit rosa.

Vädret växlade och här fick vi i alla fall lite utsikt mot Singisjön.

Snösparven mötte vi på nedvägen innan vi lämnade Tuolpagorni. Den var betydligt piggare än vi och flög snabbt fram och tillbaka över snön. Inte lätt att fånga på bild ska jag säga, så det blev lite suddigt.

Snösparv

Återkommer med mer en annan dag. Ha de´gott!